En dryg vecka i London, vilken bonus. Jag älskar denna stad. Den pulserar, den lever, den fördömer inte, den bejakar. All denna mångfald, jag faller i gråt av saknad.
Första helgen gick i Svenska Kyrkan i Londons tecken. En heldag där alla som arbetar på kyrkan samt hela kyrkorådet samlades för att, under min speciella vän Us proffsiga ledning, tillsammans göra en strategisk visualisering. Alla kunde bidra med ideer. Och alla bidrog! Den gemensamt formulerade visionen och bilden växte fram grafiskt på väggen framför oss. Det var fantastiskt. Vilket smart och inviterande sätt att få fram och tillvarata allas styrkor och ideer.
På kvällen bjöd vårt underbara prästpar på middag med dans i prästgården. En varm och generös kväll.
De som tillhör Svenska Kyrkan i London är lyckligt lottade att ha ett sånt prästpar och en sådan gemenskap!
Dagen efter drog U och jag till Tate Britain och tittade på Francis Bacon. Den var så stark, så cynisk, så smärtsam, så naken, att vi var tvungna att coola ner med Pre-Raphaelitisk konst, dvs snäll.
Därefter gick veckan i ett, jobb, föreningsarbete och framför allt middagar och möten med kära vänner. Te på Fortnam & Mason, middag på tapasbar, toast Skagen på Garbo, Mexican evening hos vänner, nattligt mysprat över en kopp te med Sally (som offrade sitt sovrum för Tante Demi) m.m. m.m. Återbesökte Tate Britain med min kompis S, vi filosoferade, fikade och vandrade över Vauxhall Bridge i strålande höstväder. Vi föll i trance över utsikten över Themsen och hela staden. Den staden .... ojojoj... allt som upplevs blir så intensivt.
