Att lita på magkänslan och våga gå sin egen väg.

Jag har återvänt till Sverige efter nästan 30 år utomlands. Det är nytt. Jag behärskar varken kartan eller kompassen. Tvivlet och rädslan håller mig stundom vaken på nätterna och jag undrar om jag tagit en för stor risk att börja om igen.

Inatt mindes jag plötsligt en situation från när jag var 13 år.

I 7e klass, en friluftsdag,  skulle hela skolan ut och orientera. Det var första gången vi gjorde det. Vi var ett gäng kompisar som bestämde att springa tillsammans. Ingen av oss kunde läsa varken karta eller kompass och vi var lite skrajsna. Ganska snart var vi oense om åt vilket håll vi skulle springa. Ingen trodde på mig. 

Då fick jag plötsligt en oförklarlig styrka att våga kliva ur gruppen. Jag bestämde mig för att jag skulle lita på min egen magkänsla. Jag skildes från gruppen och gav mig av på egen hand. Jag minns fortfarande den där rädslan att vara ensam, och att liksom springa i blindo. Ingen att be om bekräftelse. Men någonting drev mig framåt. När jag kom fram till första kontrollen, tyckte jag att jag ramlade på den av en slump. Och så nästa, och så nästa. Fyra gånger. Till sist sprang jag längs en landsväg, vad som tycktes i evigheter, för att hitta fram till målet. Jag såg inte en människa och det gjorde att jag hela tiden betvivlade att jag var på rätt väg, och t.o.m. om jag sprang åt rätt håll. Rädslan låg som en knut i magen, men jag drevs framåt.

Så såg jag äntligen det stora fältet. Där stod min lärare och hejade på. Han filmade. Jag minns att mitt hjärta sjönk. "Jag är Jumbo, sist i hela skolan. Han är befriad att nu äntligen har alla kommit i mål och vi kan åka hem." Så tänkte jag och djupt generad sprang jag i mål. Tills jag begrep att jag var först in i min klass.  Jag kom på 10e plats i hela skolan, 1000 elever, i årsgrupp 7-9. Med andra ord, ett jättefint resultat. 

Den där ungdomshistorien var en bra påminnelse att våga lita på sin egen magkänsla även när rädslan ligger som ett knotter över en. Feel the fear and do it anyway.